topofkili_thesearchTill Afrikas högsta topp
Bara att ta sig till Barafu, den lilla klippavsatsen belägen på 4633 meter över havet var en bedrift. När vi staplade in i tältlägret strax efter lunch var vi alla trötta efter 5 dagars vandring, sedan starten i byn Machame. Tillsammans med våra lokala guider Isac, Benson, Gerard, Eden och deras team av bärare, kockar och support var vi ett gäng på nästan 40 personer som tog oss upp via Machame leden mot toppen på Kilimanjaro.
Vi hade haft en underbar vecka med bra väder, stjärnklara nätter och frostiga morgnar. Men vi mådde bra och tempot var väldigt lugnt.
Pole, Pole var vårt mantra och efterhand som vi kom högre upp på berget kände vi alla av den tunna luften och att kraften försvann. Samtidigt som det var krävande, skapade situationen känslan av tillhörighet. Vi var här tillsammans, vi skulle klara det tillsammans och vi tog hand om varandra.
I Barafu kom känslan av allvar snabbt. Detta var sista dagen. I natt ska vi vandra tillsammans genom mörker och kyla den sista biten till toppen på Afrika. Vårt mål och för många av oss en dröm som ska gå i uppfyllelse. Vi var nervösa, några satt och pratade i mässtältet eller på en sten utanför. Vi drack, pillade på våra saker i tältet eller bara låg och blundade. Alla gjorde sitt för att förbereda, tänka på annat eller för att samla energi.
Kvällen gick och efter middagen var det åter dags att vila. Normalt var det att vi gick och lade oss vid kl. åtta. Men nu var det annorlunda. Klockan elva var det väckning och halv tolv var vi alla redo för topptur i mässtältet. Pulsen var hög och vi drack blåbärssoppa, te och kaffe. Åt kakor och skojade lite med varandra. Vi var ett team. Alla var redo. Vi gick sakta. Steg för steg i totalt mörker. Det var kallt, kanske minus 7-10 grader. Även om vi hade mycket kläder på oss kröp kylan in under jackan och fleecen och ”windstoppern” och ’Icebreakern”
IMG_2102Det var stjärnklart som alla andra kvällar vi haft på berget. Miljoner stjärnor formade konstellationer vi aldrig sett tidigare. Det som skapade en surrealistisk känsla var att himmel och land smälte samman och långt därnere lyste svagt lamporna från staden Moshi. Där nere var det varmt, folk låg och sov, bilar körde och människor levde sina liv en vanlig kväll, medans vi var här uppe på berget, i tunn luft, kallt och kargt.
Men vi levde vår dröm, vi var på äventyr.
Samtidigt som vi tog oss uppåt sakta med våra guider sjungandes omkring oss träffade vi andra som bröt och gav upp. Pannlamporna lyste som ett pärlband både ovanför oss men också under och bakom oss. Vi träffade andra äventyrare som vi sett under veckan. Höjden, kylan och syrebristen tog ut sin rätt. Många mådde ganska dåligt.
Klockan var strax efter halv fem på morgonen. Nu var det som mörkast och kallast och energin var verkligen låg hos oss alla. Vi hade blivit två grupper men vi hade regelbunden radiokontakt. Vi var inte långt ifrån varandra. Det pågick en individuell kamp hos oss alla, men några mådde bättre än andra och hjälpte till att peppa, krama och sjunga. Det var framför allt Gerard som sjöng, i minst 4 timmar hade han hållit på. Han var en hjälte. Bakom oss kunde vi nu börja urskilja vulkanen Mawenzis siluett och det började ljusna. Nya krafter spred sig i kroppen och plötsligt dansade alla, tjoade och ropade. Vi kunde se kraterkanten och Stella Point. Vi var nära.
IMG_2231Vi visste att nu skulle vi klara det. Det var i strålande solsken, blå himmel som vi alla tillsammans i The Search ® Kilimanjaro Expedition stod på toppen kl. 08.20.
Vi pustade, kramades, flåsade, tog sporadiska bilder, filmade, gjorde armhävningar, grät, hade minneslucka, eller bara var riktigt lyckliga.
Detta blev en stund att minnas för livet.
Uhuru Peak, 5895 meter.
Vill du följa med oss nästa gång… Hör av dig.
Fredrik Hermelin | THE SEARCH ® Adventures