Till Afrikas topp

Bara att ta sig till Barafu camp, den lilla klippavsatsen belägen 4,633 meter över havet var en bedrift. När vi staplade in i tältlägret strax efter lunch, var alla trötta efter 5 dagars vandring sedan starten i byn Machame.



Tillsammans med våra lokala guider Isac, Benson, Gerard, Eden och deras support-team, var vi nästan 40 personer som tog oss upp tillsammans via Machame-leden mot toppen på Kilimanjaro. Vi hade haft en underbar vecka med bra väder, stjärnklara nätter och frostiga morgnar. Vi mådde alla bra och tempot var perfekt och lugnt.


Pole, pole, som betyder sakta, sakta, var vårt mantra under veckan. Efterhand som vi kom högre upp på berget kände vi alla av den tunna luften och att kraften försvann. Samtidigt som det var krävande, skapade situationen känslan av tillhörighet. Vi var här tillsammans, vi skulle klara det tillsammans och vi tog väl hand om varandra.


I Barafu camp kom känslan av allvar snabbt. Detta var sista dagen. I natt skulle vi vandra genom mörker och kyla, den sista biten till toppen på Afrika. Vårt mål och för många av oss en dröm som skulle gå i uppfyllelse.


Vi var nervösa. Några satt och pratade i mäss-tältet eller på en sten utanför. Andra låg och blundande i sitt eget tält eller småpratade med varandra, pillade på sin utrustning. Alla samlade sina tankar och energi inför natten. Kvällen gick och efter vår kvällsmat var det återigen dags att vila. Normalt gick vi till sängs vid åtta på kvällen. Denna kväll var annorlunda. Klockan elva väcktes vi igen och halvtimmen senare satt vi i mäss-tältet, redo för topp-tur.


Pulsen var hög och vi satt och drack blåbärssoppa, te eller kaffe. Vi tuggade på några kakor och skojade lite med varandra. Vi var ett team, alla var redo. Nu gällde det.


Vi gick sakta. Steg för steg i totalt mörker. Det var kallt, kanske minus 7 grader. Även om vi hade mycket kläder på oss letade kylan sig in under jackan, fleecen och understället.


Det var stjärnklart som alla andra kvällar vi haft på berget. Miljoner stjärnor formade konstellationer vi aldrig tidigare sett. Land och himmel smälte samman i en surrealistisk känsla. Långt där nere lyste lampor från hus och bilar från staden Moshi. Där nere var det varmt och människor sov tryggt. Vi var här uppe på berget, kallt, mörkt och kargt. Men vi levde vår dröm, vi var på äventyr.


Samtidigt som vi tog oss uppåt i mörkret med våra guider sjungandes omkring oss träffade vi andra som bröt och gav upp. Pannlamporna lyste nu som ett pärlband både ovanför oss och nedanför oss.

Strax efter halv fem på morgonen var det som mörkast och kallast. Energin var låg och vi hade blivit två grupper. Vi hade radiokontakt och var inte långt ifrån varandra. Det var tufft. Vi peppade, sjöng kramade och pushade framåt, uppåt. Bakom oss kunde vi nu urskilja vulkanen Mwenzis siluett och det började ljusna. Nya krafter spred sig i kroppen och plötsligt dansade alla, tjoade och ropade. Vi kunde se kraterkanten och Stella Point. Nu var vi nära.


Vi visste nu att alla skulle klara det hela vägen till toppen på Kilimanjaro.


Det var i strålande solsken, blå himmel som vi alla tillsammans i The Search Adventures expedition stod på toppen kl. 08.20. Vi kramades, pustade ut tog bilder, hade minneslucka, grät och skrattade om vartannat. Vi var alla väldigt lyckliga. Detta blev en ögonblick för livet, Uhuru Peak 5,895 meter över havet.

Fredrik Hermelin & Rikard A. Egeriis



56 visningar

Senaste inlägg

Visa alla